charliepersson

Vår barndom är för längesedan över och förbi

Vi lever längst ut på kanten

Där människor har slutat tro på en värdig sorti

Och istället hoppar ut från branten

Ondskan växer sig så mycket starkare nu än förr

I alla fall vad vi kan minnas

Bakom lås och bom, bakom varje stängd dörr

Kan hatet gro och finnas

Dom stjäl sina pengar från de fattigas hand

Och sparkar på den som ligger

Till den förlamade att äta ger dom inget annat än sand

Och spottar på den som tigger

Råttorna kryper runt på golven i våra hus

Möglet växer i bröden

En kall vind går genom dörren som ett sus

Vi är överlevare in till döden

---

Fortfarande inget livstecken från Sonny.
Bob har hört av sig däremot
men han vet inte vart Sonny är.

Klämde foten, inte handen,
i bildörren idag. Kan inte sova på grund av smärtan.
Var på väg hem från jobbet, inspelning
av kortfilm på Gärdet. Min motspelerska
(i filmen min mor)
hade med sig sin fyraåriga dotter. Rastlös.
Mellan tagningarna stod hon och petade mig i magen.
Nästan i naveln. Det var det högsta hon nådde.
Och frågade "varför det? varför det?" alldeles för många gånger
för att jag skulle kunna hålla sinnet kallt.
När vi var klara rusade jag iväg till bilen,
öppnade dörren
satte mig bakom ratten
stängde dörren
i en och samma rörelse vilket
fick till följd att vänsterfoten inte riktigt hängde med och således
klämdes. Jag skrek. Nu är den mycket svullen.