Radovan Karadzic
Bomber faller från en blå himmel över Balkan
Eldar brinner vid horisonten
Fjärran sirener hörs från långt inåt land
Natten sänker sig långsamt över fronten
Staden ligger tom och tyst som om den accepterat
Sitt öde att dömas utan rättegång
Ruiner, rivning och stängda dörrar
Ingen hör längre dess ensamma sång
En kvinna längst in i gränden bär sitt barn
Som andra bär sin skam
Hon hade fått det till sig av en man
Som ett offerlamm
Dom hade rivit sönder hela hennes ansikte
Sparkat och slagit det rött
Hon låg där ensam på gatan och födde
Ett barn som redan var dött
Hon sover naken i kalla sängar
I hennes bröst sjunger orden
För stjärnorna i taket
Bort från helvetet på jorden
Här kommer pojkarna på gatorna bli hjältar
När kriget äntligen har tagit slut
Men dom kan ändå aldrig återvända
Och hjältarna blir pojkar som går ut
Man ser tårar glida mot deras blå läppar
Sakta över blanka munnar
Törst och hunger ger ärr och märken
Från sår över torrlagda brunnar
