charliepersson

Vi såg Bergmans "Det Sjunde Inseglet". Var väl 6-7 år sedan, vi var runt 20. Det var hemma hos Sonny i hans studentlägenhet, jag tror området heter Johanneberg. Han pluggade filmvetenskap och hade snöat in på Bergman, jag visste knappt vem gubben var. Mer än att han bodde på Fårö och slogs mot dämoner och att han var väldigt gammal och att de flesta av hans filmer var svartvita. Fårö verkar vara en underbar plats att bo på. Jag har aldrig varit där men jag har sett bilder på det karga landskapet, höstvindarna som piskar Östersjöns vågor mot stenarna, solnedgångarna vid horisonten, dom nakna träden. En plats, ett hem, så gott som något. Jag hämtade mig aldrig riktigt efter att vi hade sett filmen, den berörde mig på ett sätt som jag aldrig tidigare blivit berörd varken förr eller senare. Dödsrädslan tog mig i ett järngrepp och har aldrig släppt det sen dess. Det är en fruktansvärd känsla när den kommer och den är ju liksom ganska svår att komma undan. Angest, som det heter på danska. Begrebet Angest. Filmen måste få ett högt betyg.