charliepersson

Lunch vid Slussen idag. Stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Oerhört gott. Solen sken, så kön till den där vagnen var enorm. Fredrik och Maria gjorde mig sällskap. Eller om det var jag som gjorde dom sällskap. För ovanlighetens skull uppskattade jag sällskap, light-misantrop som jag annars är. Maria är en fantastisk kvinna, så snäll. Ibland undrar jag om det inte är just hon som är kvinnan i mitt liv. Jag blir alltid förälskad i fel kvinnor. Men jag är glad att dom ville spendera tid med mig, ensamheten har tillåtits ta alldeles för stor plats i mitt liv. Det måste vara slut på det nu. Den har sin tjusning men den kostar mer än den smakar som det brukar heta.

Satt på en bänk ett tag efter att mitt sällskap hade gått och kisade i solskenet. Såg dom försvinna ner mot Gamla Stan, vid nedgången till T-banan stod en äldre herre med hatt och spelade blues med gitarr och munspel. En sommarjobbande tjej från Rädda Barnen satte sig bredvid mig och ville få mig att lämna pengar till deras förträffliga verksamhet. En annnan gång, sa jag, jag stödjer Greenpeace och Amnesty, that´s it. Vi pratade en stund om den dåliga dåliga världen innan hon hittade en ny. Jag läste nånstans att Södermalm en gång i tiden var arbetarnas kvarter. Från Götgatan kom alla dessa snubbar med kostymer och portföljer och handsfreemobiler och latte-to-go rusandes förbi mig. Den nya tidens arbetare. Jag fylldes med förakt mot deras sätt att förakta dom som inte har ett jobb där man måste ha slips och lackskor. Förakta föraktet, är det verkligen vägen framåt?